Depression eller livet.

I jakten på ännu ett ögonblick som gör det värt att leva har jag slitit mitt hår, stuckit gafflar i benen och karvat med en sked för att gräva en grop djup nog för att gömma mig i. Man kan ju fundera på om det blev bättre av det.

Jag hade en massa idéer på en uppföljare till mitt förra inlägg men jag tyckte inte riktigt att de räckte till. Målet är inte att krysta ur sig nya underfundiga inlägg, för att ni ska dra på munnen, och egentligen skriva samma sak om och om igen. Målet är inte att roa er som råkar snubbla in här och läser mitt dravel.

Nej, det egentliga målet är återvinna viljan att komma någonstans. Det stora målet är att få mig att finna meningen med att kämpa vidare i detta meningslösa hamsterhjul jag befinner mig i. Jag försöker få tillbaka glöden att än en gång göra något jag brinner för.

Kan ni känna meningslöshetens bojor tynga ner er när ni vandrar fram och tillbaka i er lilla lägenhet i hopp om att Lidner ska hoppa på er och knäppa er i huvudet. Vankar ni fram och åter i hopp om att inspirationen ska ta över och man faktiskt ska finna något meningsfullt att göra.

Jag börjar tro att det enda meningsfulla här i livet är att äta och sova. Jag är inte ens säker på att det är någon mening längre, för varför ska man vakna varje morgon om det bara är för att äta och sedan lägga sig igen. Jag har verkligen tappat tron på livet. Men det är här jag finner ännu ett ögonblick av lycka.

Det där ögonblicket precis innan du somnar när kroppen är helt avslappnad och du inte vet var du är. Den stunden som du aldrig är medveten om att du uppnår utom när någon stör dig och du inser vilket saligt tillstånd du nyss befann dig i.

Det är då jag kan tro att Nirvana faktiskt existerar och sökandet efter att bli störd precis när jag ska till att somna gör det värt besväret att äta även imorgon.