Svävar högt i det blå...

Nu är det bevisat! EU har verkligen lett till att priserna gått ner. Jag läste om det på Text-tv. Priserna på knark har nästan halverats! Nu har ni inga ursäkter längre, det är inte längre dyrt. Nu är det ingen statusdrog för alla som överlevde IT-bubblan eller för de som lever på att flytta lösa föremål för en billig penning åt någon person utan större moraliska betänkligheter.

Nej, nu är det var mans möjlighet! Om ni är intresserade kan jag rekommendera att ni smiter förbi någon tunnel eller gränd i närheten av någon skolgård vid lunchtid. Det är där de raggar nästa generation som ska försaka hus och hem för att få råd med nästa fix.

Ska väl tilläggas att detta inte är något nytt fenomen då de idkat lobbyverksamhet mot barn och ungdomar rätt länge eftersom de är så lätt att påverka genom grupptryck och sånt. Enligt Text-tv började prisraset för flera år sedan men det är väl först nu som den ökade importen av dessa lyxartiklar börjar märkas genom det stigande antalet beslag hos tullen.

Men vad spelar det egentligen för roll. Vi söker alla tillfällig lycka och om det sker på artificiell väg eller inte så är ändå målet detsamma. Läste också om att könssjukdomarna ökar på äldreboenden och de skyller på Viagra så vi kan ju konstatera att pillerknaprande är ett problem i alla åldrar. Även om det senare knappast är lika allvarligt. Måste säga att det är rätt skönt att läsa om det. Skulle man råka leva tills man blir gammal så är det med andra ord inte helt kört.

Den som hittar...

Har ni tänkt på vilken fantastisk värld vi lever i. En trevlig liten plats där allt som inte sitter fast eller är för stort att bära med sig försvinner. Det våld och den brutalitet jag läser om i tidningen faktiskt händer på gatan där jag bor, inte på andra sidan jorden i någon liten diktatur eller i Amerikas storstäder som det brukade vara. "The land of the free and the home of the brave." "The brave" är de som vågar gå ut på kvällen och "the free" måste vara friheten att misshandla de som vågat sig ut. Låter mer som namnet på två gäng från South central som bor lite för nära varandra än som en nationalsång.

Det är som de säger att utvecklingen går framåt och till slut kommer det moderna även till oss här i Sverige. Lite synd bara att det inte endast gäller mobiltelefoner och bärbara dvd-spelare. Visste ni att en gång i tiden behövde jag inte bära med mig en kedja och ett hänglås som väger mer än hela cykeln för att det skulle finnas en chans att den står kvar om jag släpper den med blicken i en sekund. Jag tror det är den utvecklingen som lett till lättare cyklar, det är för folk ska orka bära med sig låsanordningarna som krävs. Jag såg på en cykelaffär att de hade specialerbjudande och om man köpte nu fick man med sig ett eget betongblock att låsa fast cykeln i.

Det gör det svårt att tro på mina minnen. För det låter verkligen som en skröna när man tänker på det. Hör på denna: För några år sedan låste vi inte ens våra cyklar.
Det är faktiskt sant, jag hade inte ens lås till min cykel.

Men det är en lustig värld vi lever i för tro det eller ej det är faktiskt inte för tjuvarna vi låser fast vår egendom. Nej, det är faktiskt för att vanligt hederligt folk ska fortsätta vara hederliga och inte lockas att låna för mycket av andras egendom. Det finns inga lås som stoppar den tjuv som har bestämt sig. Det finns bara sätt att ställa sakerna så att tjuven bestämmer sig för att det inte är värt besväret. Tanken med ett betongblock när man köper sin cykel är kanske inte så dum ändå.

Det är skönt att vara hederlig så man inte behöver få dåligt samvete. Idioterna får faktiskt skylla sig själv för att de förlägger sina saker där jag kan komma åt dem utan att behöva bryta sönder för mycket.

Står det i tidningen är det sant!

Jag hatar media, de ger mig det jag aldrig velat ha. Jag läser om kriget mot något som hotar världens fred från sin grotta på andra sidan jorden. Som om det existerade något som kan kallas världsfred i dag. Det är pengarna som styr. Om det krigas i en region med små ekonomiska resurser så är det först när det händer något så hemskt att medierna börjar vittra en extra upplaga som någon reagerar. Inte för att någon som styr bryr sig men när opinionen som väljer reagerar måste man som en sann ögontjänare hålla skenet om humanitära känslor vid liv.

Media skriver om misshandel, våldtäkter och upplopp i olika städer. Jag hatar att läsa om det men jag hoppar snabbt över artikeln om någon hjälpsam person. Jag läser inte om det nya konstverket mot våld som byggs eller fabriken som går så bra att det kanske skapar nya jobb ej heller om alla evenemang som anordnas.

Jag kastar mig över nästa artikel om våld och krig. Jag läser om de stackars tonårstjejerna som säljer sina kroppar för sprit och cigaretter. Jag ser artiklar om hur prostitutionen har flyttat från gatan och idag är mobil land och rike runt. Det är sant, deras slogan är numera; ”Kommer snart på ett hotell nära dig”. De som lever på att sälja kan inte få bättre reklam och det enda som saknas är informationen om hur man får kontakt med dem. Man kan ju tycka att om de kan sätta ut bild och namn på en misstänkt våldtäktsman borde de kunna ge lite länkar för folk som vill veta mer. Vem bryr sig om hans oskyldiga barn blir lidande.

Jag hatar media som ger mig chansen att frossa i alla hemskheter runt omkring men mest hatar jag mig själv som njuter av att det inte drabbar mig.

En tredjedel eller mer.

Varför är det så skönt att sova? När jag funderar på saken förstår jag inte riktigt hur det kommer sig. Jag älskar att somna. Som jag nämnde tidigare är det den där sagolika känslan precis när du ska somna som gör det för mig.

Själva sovandet däremot, någon får gärna förklara nöjet för mig. Jag har ingen kontroll på det jag gör. Det är svårt att minnas exakt vad man tänkt på. Jag ligger där och, enligt någon elak ryktesspridare, för oväsen. Andra gånger låter det lite mindre. För att inte tala om hur det är att vakna.

Det har hänt att jag gett bort allt jag äger och har när jag sover. Fråga mig om vad som helst och jag går med på det bara du låter mig sova.

Jag minns rätt ofta vad jag drömt, även om det bara är fragmentariska bilder. Det stora problemet är att jag inte förstår något av det eller ännu värre inte får uppleva det på riktigt. Jag har i alla fall redan gett upp. Även om jag inte bryr mig om utseendet lär jag ändå inte hitta någon som ställer upp oavsett hur vig hon är.

Och av någon konstig anledning omöjligt att ta sig ur sängen mellan 6 och 9 på natten och då spelar det ingen roll hur länge jag sovit. Om jag vaknar till vid kl. 8 kan jag garantera att jag är så trött att jag inte ens orkar bli lyft ur sängen. Jag är stel överallt, huvudet känns som en blyklump och att sedan kroppen bara måste på toaletten fast jag inte har någon lust.

Nej, det enda nöjet med att vakna tidigt är när man är ledig och vet att man får somna om igen. Ännu bättre är när man vaknar och tror man måste upp men sedan inser att det är en annan dag och man lugnt kan borra ner huvudet i kudden och somna om.

Depression eller livet.

I jakten på ännu ett ögonblick som gör det värt att leva har jag slitit mitt hår, stuckit gafflar i benen och karvat med en sked för att gräva en grop djup nog för att gömma mig i. Man kan ju fundera på om det blev bättre av det.

Jag hade en massa idéer på en uppföljare till mitt förra inlägg men jag tyckte inte riktigt att de räckte till. Målet är inte att krysta ur sig nya underfundiga inlägg, för att ni ska dra på munnen, och egentligen skriva samma sak om och om igen. Målet är inte att roa er som råkar snubbla in här och läser mitt dravel.

Nej, det egentliga målet är återvinna viljan att komma någonstans. Det stora målet är att få mig att finna meningen med att kämpa vidare i detta meningslösa hamsterhjul jag befinner mig i. Jag försöker få tillbaka glöden att än en gång göra något jag brinner för.

Kan ni känna meningslöshetens bojor tynga ner er när ni vandrar fram och tillbaka i er lilla lägenhet i hopp om att Lidner ska hoppa på er och knäppa er i huvudet. Vankar ni fram och åter i hopp om att inspirationen ska ta över och man faktiskt ska finna något meningsfullt att göra.

Jag börjar tro att det enda meningsfulla här i livet är att äta och sova. Jag är inte ens säker på att det är någon mening längre, för varför ska man vakna varje morgon om det bara är för att äta och sedan lägga sig igen. Jag har verkligen tappat tron på livet. Men det är här jag finner ännu ett ögonblick av lycka.

Det där ögonblicket precis innan du somnar när kroppen är helt avslappnad och du inte vet var du är. Den stunden som du aldrig är medveten om att du uppnår utom när någon stör dig och du inser vilket saligt tillstånd du nyss befann dig i.

Det är då jag kan tro att Nirvana faktiskt existerar och sökandet efter att bli störd precis när jag ska till att somna gör det värt besväret att äta även imorgon.