Julstress

Snart är det jul och dags för det invanda. Familjeträffen som börjar med skratt och hjärtliga utrop om hur roligt det är att ses igen. Sedan ska det bara kollas på Kalle innan det är dags för maten och man börjar minnas varför man inte ses oftare. Ju mer alkohol och desto längre kvällen lider blir man mer och mer medveten om hur mycket man egentligen ogillar varandra.

Vi minns julafton och paket vi fått med glädje från våra tidigaste jular, man har lyckas glömma all tid däremellan och tror varje år att denna barnsliga glädje ska återfinnas i snapsen och julölen men redan innan maten kallnat på bänken börjar de första diskussionerna som slutar med idiotförklaring av den andres åsikter och i bästa fall bara lite spottande och fräsande likt två hankatter som kommit för nära varandra.

Om det ändå kunde snöa, så man åtminstone fick se en ljus och vacker jul med alla gnistrande ljusen. För att citera en Mamma jag mötte: ”Är det bara för min skull vi firar jul?” Som kommentar på varför maken inte satt upp julpyntet när hon kommer hem. Klä granen, klä huset och röda gardiner. Dags för julmaten, hugg in det räcker åt alla.

Det enda som håller en samman är blodsbanden. Det slutar precis som vanligt, några börjar slåss och skriker åt varandra att man aldrig kommer ses igen…tills nästa år…