Höstkänslor

Det kunde vara värre. Det kan alltid vara värre. Hur ledsen ni än är så kan det vara värre. Ni kanske sitter där och överväger självmord och jag säger ändå att det kunde vara värre. Ja, ni kunde redan ha begått självmord men det är inte det jag menar. Att vara så ledsen att ni inte vet vad ni ska ta er till och inte se något slut på plågan är inte det värsta som kan hända.

Känner du empati? Bryr ni er om era medmänniskor och deras lidanden? Är ni kanske själv en av de lidande? Vill ni att jag ska tycka synd om er? Alla dessa frågor men inga klara svar. Det verkar finnas lika många åsikter om hur man ska bete sig som det finns människor som lider. Vissa vill ha sympati, några vill inte man ska lägga sig i och andra vill att man inte ska veta om det men ändå vara ett stöd. Hur det sista går till får någon mer intelligent än jag förklara då hela tanken är helt ologisk för mig.

Har tanken någonsin slagit er att om ni skadade er så illa att ni inte kunde gå eller till och med dog så skulle ”de” få se att det inte var så lätt ändå. En helt sjuk föreställning om ni frågar mig. Jag menar, om de inte orkade bry sig när ni levde så lär de troligen inte bry sig när ni inte är där heller. Alla har sina egna problem och orkar inte besvära sig om andras små struntsaker.

Men ni ska alla veta att det kunde vara värre. Som jag nämnde i början det värsta är inte att känna sig bedrövlig. Det värsta är att inte känna någonting. Nu kanske några säger att det vore en lisa att inte känna någonting men ni vet inte vad ni ber om.

Tänk er hur det vore att glida runt i världen och aldrig känna glädje. Ni kan kanske skratta åt det som är roligt och le åt ett skämt men ändå aldrig känna den glädjen på riktigt.

Efter ett långt förhållande med någon så tar det slut. Känslan av att ni inte orkar längre infinner sig och ni vill bara avlida.

Tänk er då istället att ni inte reagerar alls, ni visar en ledsen uppsyn då det händer men inom er reagerar ni inte ens.

Efter att ha gått in i ett rum ser ni er om för att säga något till den ni älskat så länge för att få ett leende till svar men när ni vänder er om är det ingen där.

Ni saknar inte ens personen ni tillbringat era senaste år tillsammans med. Ni ser inte ens alla de saker och små tecken på att en annan människa levt där när ni går igenom rummet.

Ni gläds åt något minne när ni suttit kramats på en bänk och tittat på utsikten tillsammans. Ni ler åt tanken på vad personen skulle ha sagt om saken du tittar på i skyltfönstret.

Ni reflekterar inte ens över hur det går för människan eller vad den gör idag. Inte en tanke efter att ni sade adjö till varandra den sista gången.

Att inte plågas, att inte bry sig, att inte känna något alls är mycket värre än att lida. Hellre känna någonting än total avsaknad av känslor. Visst, du överväger inte självmord men vad spelar det för roll då du redan är död. Du går bara runt och är. Ingen glädje, ingen saknad, ingen sorg, ingen längtan, ingenting.

Att så totalt undantrycka alla känslor är mycket värre än att känna för mycket. Det är tråkigt såklart att människor är deprimerade men hellre det än känslolösa robotar som bara vandrar omkring.

Jag lider med er alla, oavsett om ni skrattar, gråter eller inte bryr er.