Något att leva för

Jag har tappat fokuseringen. I min bitterhet har anledningen till att jag började skriva den här bloggen försvunnit. Jag blev så till mig av att få skriva ner mina småsinta tankar att jag totalt missade poängen.

Målet var som jag har för mig att återfå någon sorts livsglädje och finna ögonblick av lycka i denna miserabla tillvaro vi sitter i. Det är nästan så man avundas Jean Valjean där han får straffarbete för att ha stulit lite bröd. Han får åtminstone röra på sig och träna sin kropp med mera.

Visst han har förvaltat sin chans väl och arbetat sig dit han slutligen är men hela tiden som någon annan än sig själv. Han är förrymd fånge och kan således inte vara sig själv och kommer aldrig att kunna leva riktigt fri, vilket också visar sig när hans förflutna kommer ikapp i form av den nitiska polisen Javert.

Vi är alla bundna av andra bojor än de han försökte fly ifrån. De flesta av våra behov kan ordnas med hjälp av pengar. Det är detta som binder oss och skräcken att inte kunna ordna mat för dagen tvingar oss att arbeta. Det är ingen större skillnad mot hur det var förr då man var tvungen att jaga maten först. Alla människor är slavar för sin egen kropp och dess behov. Även Jean var slav under detta efter att han rymde, hans problem blev större eftersom han var jagad.

Historien om Jean är tårdrypande, ett litet snedsteg får stora följder som inte står i proportion mot brottet. Där finns också poängen med detta inlägg.

Han kommer upp sig i världen och har slutligen till och med någon som sörjer vid behov. Han har uppnått det stora målet att ha någon som faktiskt bryr sig om, att ha någon att bry sig om. Det är en vacker tanke som räcker långt.